Podcasts i dubbel hastighet är inte att lyssna

Det började under pandemin. Min man fick en klick surdeg av en kollega, och sedan dess bor den hos oss. Den har ett namn. Den har en egen hylla i kylen. Den matas oftare än katten.

Jag har inget emot bröd. Men när man börjar fråga hur degen ”mår” innan man frågar hur jag mår, då har något gått för långt.

Är jag ensam om att leva i ett förhållande med tre parter, varav en är jäst?

Jag satt på bussen i en halvtimme och räknade. Av tjugotvå passagerare tittade tjugo ner i en telefon. Den tjugoförsta sov. Den tjugoandra var jag.

Förr såg man ut genom fönstret. Man såg årstiderna, kossorna och grannens nya bil. Nu vet folk vad det är för väder i New York men inte att det regnar på dem själva.

Jag vill inte vara gammal och sur. Men jag vill att någon ska se kossorna.

I går fick jag kliva ut i gatan tre gånger för att komma förbi elsparkcyklar som någon hade lämnat mitt i vägen. En låg i en buske. En stod i en fontän.

Ingen äger dem, ingen ställer undan dem och ingen verkar veta vart de ska. De är som duvor, fast med batteri.

Jag föreslår att kommunen inför ett hägn för herrelösa sparkcyklar, precis som man en gång hade för lösa hästar.