Surdegen har tagit över mitt kök

Min son lyssnar på allt i dubbel hastighet. Böcker, föreläsningar, till och med sin flickväns röstmeddelanden. Han säger att han ”sparar tid”.

Vad ska han göra med all tid han sparar? Lyssna på fler saker i dubbel hastighet, förstås.

Jag har räknat ut att han i den här takten har levt ett helt liv före fyrtio. Sedan blir det väl tråkigt.

Jag satt på bussen i en halvtimme och räknade. Av tjugotvå passagerare tittade tjugo ner i en telefon. Den tjugoförsta sov. Den tjugoandra var jag.

Förr såg man ut genom fönstret. Man såg årstiderna, kossorna och grannens nya bil. Nu vet folk vad det är för väder i New York men inte att det regnar på dem själva.

Jag vill inte vara gammal och sur. Men jag vill att någon ska se kossorna.

I går fick jag kliva ut i gatan tre gånger för att komma förbi elsparkcyklar som någon hade lämnat mitt i vägen. En låg i en buske. En stod i en fontän.

Ingen äger dem, ingen ställer undan dem och ingen verkar veta vart de ska. De är som duvor, fast med batteri.

Jag föreslår att kommunen inför ett hägn för herrelösa sparkcyklar, precis som man en gång hade för lösa hästar.