Allt var farligare förr

Det började under pandemin. Min man fick en klick surdeg av en kollega, och sedan dess bor den hos oss. Den har ett namn. Den har en egen hylla i kylen. Den matas oftare än katten.

Jag har inget emot bröd. Men när man börjar fråga hur degen ”mår” innan man frågar hur jag mår, då har något gått för långt.

Är jag ensam om att leva i ett förhållande med tre parter, varav en är jäst?

Min son lyssnar på allt i dubbel hastighet. Böcker, föreläsningar, till och med sin flickväns röstmeddelanden. Han säger att han ”sparar tid”.

Vad ska han göra med all tid han sparar? Lyssna på fler saker i dubbel hastighet, förstås.

Jag har räknat ut att han i den här takten har levt ett helt liv före fyrtio. Sedan blir det väl tråkigt.

Jag satt på bussen i en halvtimme och räknade. Av tjugotvå passagerare tittade tjugo ner i en telefon. Den tjugoförsta sov. Den tjugoandra var jag.

Förr såg man ut genom fönstret. Man såg årstiderna, kossorna och grannens nya bil. Nu vet folk vad det är för väder i New York men inte att det regnar på dem själva.

Jag vill inte vara gammal och sur. Men jag vill att någon ska se kossorna.