Insändaren

Varje kväll klockan sju börjar det. Pang. Pang. Pang. Och så det där skrattet, som om någon hade vunnit något.

Förr spelade vi tennis, en sport med värdighet och vita kläder. Nu bygger man hallar av glas i varenda industriområde och vuxna människor betalar för att slå en boll i en vägg.

Jag frågar bara: vem ska ta hand om alla dessa hallar när modet är över? Och vem tänker på knäna?

Jag har tre barnbarn och alla tre har telefon. Ändå ringer ingen av dem. De skickar små bilder med gula ansikten och skriver ”ok” utan stor bokstav.

När jag var ung ringde vi. Vi stod i hallen med sladden virad runt fingret och pratade tills pappa ropade att det kostade pengar.

Vad händer med ett folk som slutar prata med varandra? Jag är rädd att vi får en generation som inte kan säga ”hej” utan att först skicka ett meddelande om att de tänker säga det.

Min dotter fick högsta betyg på en uppsats om Strindberg. Hon har aldrig läst Strindberg. Hon ”frågade AI:n”.

Jag fick själv lära mig skriva för hand, med bläck som kladdade. Det var plågsamt och nyttigt. Nu skriver maskinen, läraren rättar med en annan maskin, och ingen människa har varit inblandad alls.

Snart vet ingen hur man formulerar en mening. Och vem ska då skriva insändare?

Vart man än går ser man dem: unga människor med gigantiska muggar som de bär som om de vore livbojar. Det är vatten i dem. Vanligt vatten.

Vi drack vatten ur kranen, ur handen eller ur trädgårdsslangen, och vi levde. Nu ska vattnet ha sugrör, handtag och en färg som heter ”salvia”.

Jag oroar mig inte för vätskebalansen. Jag oroar mig för en generation som inte kan vara törstig i tio minuter.

I går fick jag kliva ut i gatan tre gånger för att komma förbi elsparkcyklar som någon hade lämnat mitt i vägen. En låg i en buske. En stod i en fontän.

Ingen äger dem, ingen ställer undan dem och ingen verkar veta vart de ska. De är som duvor, fast med batteri.

Jag föreslår att kommunen inför ett hägn för herrelösa sparkcyklar, precis som man en gång hade för lösa hästar.

Jag satt på bussen i en halvtimme och räknade. Av tjugotvå passagerare tittade tjugo ner i en telefon. Den tjugoförsta sov. Den tjugoandra var jag.

Förr såg man ut genom fönstret. Man såg årstiderna, kossorna och grannens nya bil. Nu vet folk vad det är för väder i New York men inte att det regnar på dem själva.

Jag vill inte vara gammal och sur. Men jag vill att någon ska se kossorna.

Min son lyssnar på allt i dubbel hastighet. Böcker, föreläsningar, till och med sin flickväns röstmeddelanden. Han säger att han ”sparar tid”.

Vad ska han göra med all tid han sparar? Lyssna på fler saker i dubbel hastighet, förstås.

Jag har räknat ut att han i den här takten har levt ett helt liv före fyrtio. Sedan blir det väl tråkigt.

Det började under pandemin. Min man fick en klick surdeg av en kollega, och sedan dess bor den hos oss. Den har ett namn. Den har en egen hylla i kylen. Den matas oftare än katten.

Jag har inget emot bröd. Men när man börjar fråga hur degen ”mår” innan man frågar hur jag mår, då har något gått för långt.

Är jag ensam om att leva i ett förhållande med tre parter, varav en är jäst?